Linda Tunström

Detta är en väldigt konstig peroid i mitt liv. Och konstigare lär det väl bli. Humör och känslor pendlar upp och ner från dag till dag eller snarare timme till timme. Ibland är jag superstressad över att min tid på universitetet snart är slut, uppsatsen och jobbsökning. Och ibland känns det bara så bra, skolan är snart slut, det ät vår och snart kommer mitt/vårt liv att förändras, ganske mycket kanske. Samtidigt som det känns läskigt och konstigt ska det bli sååå skönt att komma vidare från den här långa perioden i mitt liv och i Roberts och mitt förhållande. Men vad händer sen då? Det är ju det jag inte vet. Får väl koncentrera mig på att få uppsatsen klar och på att söka jobb så får vi se vad som händer sen. Kan nog vara bra att komma in i vardagen med jobb, ny ekonomi och nya rutiner innan man börjar förändra mer. Har börjat fundera mycket på vad vårt nästa steg kommer att vara när det gäller Robert och mig. Det har ju varit på samma sätt nu väldigt länge. Vi har bott ihop i fem år snart och haft delad ekonomi. Men inget mer. Samtidigt som jag inte vill gifta mig bara för att så är jag lite sugen. För det är väl alla tjejers dröm att få ha den där perfekta vita klänningen och vara i centrum för en dag? Men jag som hatar allt som har med kyrka och traditioner att göra är väldigt kluven till giftemål. Bara tanken av att gå in i en kyrka och höra en gubbe prata om hur man bör vara och hur livet fungerar får mig att må dåligt. Så hur vill jag ha det?  Det kanske klarnar när det känns mer rätt? Så kanske man ska börja med en förlovning och inte ha någon brådska efter det. För hur många förhållanden har inte tagit slut under den tiden jag och Robert varit ihop för att personerna i fråga har haft för bråttom? Vi kanske gör på precis rätt sätt. I alla fall på vårat sätt. En sak är säker i alla fall, jag är såå sugen på en liten snuttunge som kommer vara en perfekt liten kombination av oss två...